jag vet inte vart jag ska börja någonstans. är så fruktansvärt arg men ändå så fruktansvärt ledsen.
vilken jävla människa går ens runt med en fucking kniv från  första början?! jävla idiot! jag hoppas du dör!
min älskade emil är iallafall vaken och går att prata med. han har så ont men jag är så jävla glad att han överlevde!
timmarna på sjukhuset efter de hemska samtalet som jag fick den fredagsnatten har varit dom värsta i mitt liv. jag trodde att jag hade förlorat dig, men ändå fanns hoppet såklart där. jag kunde verkligen inte föreställa mig att du skulle försvinna. att se din familj så som jag såg dom, jag kan inte föreställa mig de.
det är så svårt att hålla mig för gråt, att se dig ligga där helt hjälplös på sängen och bara ha så ont, jag vet inte vad jag ska säga. känner mig minst lika hjälplös.
nätterna är de svåraste för mig, när tankarna bara far iväg och tänker ¨på allt som kunnat hänt, på vad jag kunnat gjort, på hur du mår och om du har mycket ont hela tiden.

mina dagar har tillbringats på sjukhuset och även om jag hatar stället nått så sjukt mycke så är det där jag vill vara hela tiden. emil ska få ett eget rum och då kan jag förhoppningsvis sova kvar någon natt.

vill tacka alla som bryr sig och som stöttar mig och emil och hans familj. ni är ett stort stöd för oss alla.
vill tacka johan svantesson, niclas barklund och patrik olsson som fanns där för emil den natten när allt hände. vill också tacka alla vittnen och andra inblandade! utan er hade de inte gått. då hade nog inte emil funnits idag.
vill också tacka alla läkare, sjuksköterskor och läkaren från uppsala som gjorde/gör ett fantastiskt jobb.

jag hoppas på resten av er att ni verkligen slipper att få ett sånt samtal som jag fick. tro mig, något sådant vill jag aldrig aldrig ha en gång till!
jag hade aldrig kunnat tänka mig in i den här situationen.

/ a.