jag hade planer för oss som jag inte ens berättat för dig, inte berättat för någon. det var bara jag som visste.

önskar jag kunde spola tillbaka tiden en liten stund så jag kunnat förberett mig. tyärr kan man inte spola tillbaka tiden och jag är fortfarande ett klantarsel.

det är tomt. det har varit tomt den senaste veckan, kommer vara tomt dom närmaste månaderna.

antagligen ville ödet att det skulle bli såhär. det var inte meningen att jag skulle få berätta mina planer. var inte meningen någonting.

det är skönt att jag har bloggen. den är bra för att skriva av sig lite då och då när man behöver. just nu är det ett sådant tillfälle.

jag vet inte riktigt vad jag känner just nu. tror inte jag känt denhär känslan förut.

känner mig frustrerad över att jag inte kan bevisa vad jag verkligen kan. att jag haft chanser förut vet jag om men jag vet inte. nått har hänt och det är så jäkla synd att jag inte får en till. allt är så jäkla synd.

jag är frustrerad över att jag är hjälplös i den här situationen. jag kan inte ändra på åsikter och även det är jäkligt synd. men vem vet. det kanske var bäst, kanske inte. det är en sak som visar sig i framtiden.

huvudsaken att jag inte gör illa något mer. det var aldrig min mening.

förlåt för allt och förlåt för inget.

om jag ändå kunde få alla känslor och tankar till att översättas i ord, i perfekta meningar så någon verkligen kunde förstå, det hade varit riktigt skönt.

jag hoppas på det bästa och att allt kan lösa sig till det bästa. vore det inte bäst så?

jag skulle vilja skriva ner ett långt brev och förklara i minsta detalj men vad tjänar det till? jag kan inte ändra på något och jag får respektera det. men varför ska det vara så svårt? varför ska precis allt vara så svårt?

allt påminner när jag försöker fokusera. en liten småsak påminner om så otroligt många saker och när man ser många småsaker blir allt till en enda röra.

jag önskar det fanns en knapp så man kunde stänga av för ett tag, bara en liten stund. jag orkar inte dethär. jag orkar det inte ensam. jag är trött och hjälplös.

om jag ändå kunde visa, bevisa, fyfan vad glädje det skulle vara.